Idag är det självklart att det finns en patientförsäkring, som kan lämna ersättning om en patient skadas i vården. Men så har det inte alltid varit.
Skadestånd enda ersättningsmöjligheten
Före 1975 var skadestånd enda möjligheten att få ersättning, då den skadade själv måste bevisa att vårdpersonalen varit försumlig eller vårdslös.
Rätten till ersättning blev ofta beroende av att den skadade hade initiativkraft, ekonomiskt stöd och kunnig juridisk rådgivare.
Ersättningssystem diskuterades länge
Redan på 50-talet diskuterades möjligheterna att skapa ett rättvisare ersättningssystem för patienter som skadades inom sjukvården. I riksdagen var frågan en ständigt återkommande motion under många år.
Först i början av 70-talet kom man fram till att ersättningsfrågan borde kunna lösas med en frivillig försäkring. Både offentliga och privata vårdgivare var villiga att prova modellen.
Konsortium bildades
De första avtalen om patientförsäkring tecknades 1975 mellan landstingen och ett konsortium bestående av Folksam, Länsförsäkringsbolagen AB, Skandia och Trygg-Hansa. Även övriga offentliga och privata vårdgivare tecknade försäkringsavtal med konsortiet.
Samarbetet upphörde
Konsortiet upphörde 1994 p.g.a. att samarbetet i konsortieform ansågs som otillåten konkurrensbegränsning, enligt den konkurrenslag som trädde i kraft 1993.
Nytt försäkringsbolag bildades
För att bibehålla en samlad försäkringslösning bildade landstingen och kommunerna ett eget försäkringsbolag, Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag (LÖF).
Patientskadelagen kommer till
För att se över patientförsäkringen tillsattes 1992 en statlig utredning, som föreslog att patientförsäkringen skulle regleras i lag. Och så blev det. Patientskadelagen gäller sedan 1 januari 1997. Den tidigare frivilliga försäkringen blev i och med patientskadelagens tillkomst obligatorisk.